Nektarspår

Lev och låt leva!


blad

Om gröna blad

Går du vilse bland alla termer i floran? Här får du lite hjälp att hitta rätt när det gäller ord som beskriver bladens form och utseende. När det gäller användningen av de nycklar som brukar finnas i flororna så börja gärna med att nyckla arter som du redan känner igen och kontrollera att du hamnar på rätt art. På det sättet kan du i lugn och ro vänja sig vid uttrycken (och hur författaren av din flora uttrycker sig).

På den här sidan kan du du också läsa lite om olika anpassningar hos bladen som gör att olika växter kan klara att leva i olika typer av miljöer.

Bladens placering

Stjälkens blad

En av de saker man kan titta på när man vill artbestämma en ört är hur bladen sitter placerade på stjälken. Om de sitter "lite här och var" utefter stjälken kallas det för att de sitter strödda. Sitter de två och två mitt emot varandra kallas det motsatta blad. Andra typer är rosettställda och kransställda. De rosettställda bladen sitter, som namnet anger, som en rosett nere vid basen på stjälken medan de kransställda sitter i kransar på stjälken. Hur många blad som ingår i kransen varierar naturligtvis med art (ibland kan antalet variera även inom en art.

Strödda blad
Strödda blad
Motsatta blad
Motsatta blad
Rosettblad
Rosettställda blad
Kransställda blad
Kransställda blad
Strödda bladStrödda blad

Motsatta bladMotsatta blad

RosettbladRosettställda blad

Kransställda bladKransställda blad

Blomskaftets blad

Alla blad sitter inte på stjälken. På blomskaftet hittar man stödblad där blomskaftet fäster mot stjälken. Uppe på blomskaftet sitter förblad (brakteoler) och under kronbladen finns ibland foderblad. Om foderblad finns talar man om att blomman har dubbelt hylle, om de saknas kallas det enkelt hylle.

Stödblad
Stödblad
Förblad
Förblad
Foderblad
Foderblad
Stödblad Stödblad

FörbladFörblad

FoderbladFoderblad


Bladens grundformer

Precis som örter kan ha blommor som bildar enkla eller sammansatta skyltenheter (se avsnittet om pollineringsbiologi) så kan också bladen vara enkla eller sammansatta.

Sammansatta blad

En vanlig typ av sammansatt blad är parbladigt blad. Den typen finns hos t ex älgörten och många andra arter. Ibland finns ett uddblad längst ut, ibland inte. Hos örter som klättrar, t ex gulvialen, sitter det ett klänge längst ut på bladet.Trefingrade blad finns bland annat hos våra klöverarter.

Parbladigt blad
Parbladigt blad
Trefingrat blad
Trefingrat blad
Stipler
Blad med stipler

Parbladigt bladParbladigt blad

Trefingrat bladTrefingrat blad

StiplerBlad med stipler

En del örter, bland annat de som tillhör familjen rosväxter, har s k stipler. Det är bladliknande bildningar som sitter där bladskaftet fäster mot stjälken (se bilden till vänster). Hos vissa arter kan stiplerna vara ganska stora och för ett otränat öga kan bladet eventuellt se sammansatt ut.

Enkla blad

Om man har avfärdat idén om att man tittar på ett sammansatt blad så återstår det att fundera ut vilken typ av enkla blad som arten har. Man tittar på om det har flikar eller inte. Ett blad utan flikar kallas helt och syrenbladet är ett exempel på den typen. Hos t ex eken hittar man parflikiga blad och lönnens blad är handflikiga.

Helt blad
Helt blad
Parflikigt blad
Parflikigt blad
Handflikigt blad
Handflikigt blad

Helt bladHelt blad

Parflikigt bladParflikigt blad

Handflikigt bladHandflikigt blad

Blad som inte är flikiga har naturligtvis ändå olika utseenden som kan vara till hjälp vid artbestämningen. Som du ser på bilden kan ett blad vara jämnbrett, lansettformat, äggrunt, hjärtlikt, pillikt, spjutlikt, njurlikt eller sköldlikt. Hos det sköldlika bladet utgår bladskaftet från centrum av bladet och är på så vis enkelt att skilja från det njurlika bladet.

Jämnbrett blad
Jämnbreda blad
Lansettlikt blad
Lansettlikt blad
Äggrunt blad
Äggrunt blad
Hjärtlikt blad
Hjärtlikt blad
Jämnbrett bladJämnbreda blad

Lansettlikt bladLansettlikt blad

Äggrunt bladÄggrunt blad

Hjärtlikt bladHjärtlikt blad

Pillikt blad
Pillikt blad
Spjutlikt blad
Spjutlikt blad
Njurlikt blad
Njurlikt blad
Sköldlikt blad
Sköldlikt blad

Pillikt bladPillikt blad

Spjutlikt bladSpjutlikt blad

Njurlikt bladNjurlikt blad

Sköldlikt bladSköldlikt blad

Bladkanterna

En viktig karaktär är också hur bladets kanter ser ut. Där finns det också ett antal varianter och de är inte alltid så enkla att skilja från varandra när man står där i buskarna med ett till hälften uppätet blad, solen i ögonen och getingar runt öronen. Det helbräddade bladet är enklast för det har alldeles raka och fina linjer (utom där insekten eller kossan har ätit men det räknas inte). Det är jobbigare med tandade, sågade och naggade blad men sågat ser lite ut som tänderna på en såg och verkar "vassare" än tandat. Tandat ser i sin tur "vassare" ut än naggat.
Helbräddat blad
Helbräddat blad
Tandat blad
Tandat blad
Sågat blad
Sågat blad
Naggat blad
Naggat blad

Helbräddat bladHelbräddat blad

Tandat bladTandat blad

Sågat bladSågat blad

Naggat bladNaggat blad

Ett litet ord på vägen: Om den blomma du har nycklat dig fram till visar sig vara en ovanligt rar art från fjällvärlden fast du själv befinner dig på en strandäng i södra delarna av landet så kan du välja på två saker.Antingen börjar du om från början och listar ut var du gick fel i floran (och lär dig en massa av misstaget) eller också struntar du i vad blomman heter, tar en kopp kaffe och bara njuter av naturen. Fast själv tycker jag det är roligt att reda ut den anonyma växtmassan och lära känna arterna som individer. När man kan kalla dem vid namn ser man dem på ett helt nytt sätt. De blir som vänner och man tycker om dem ännu mer än tidigare.

Upp

Miljöanpassning


Växter kan beskrivas utifrån deras vattenbehov/förmåga att tåla uttorkning och genom att titta på bladen kan man många gånger lista sig till vilken typ arten tillhör.

Sumpmarks- och vattenväxter

Sumpmarks- och vattenväxter är självfallet beroende av god vattentillgång och måste tåla kortare eller längre tids översvämningar. De möter också utmaningen att få tillräckligt med luft.

Näckrosen är ett bra exempel på vattenväxter. Den har sina rötter nere i sjöbotten och det är därifrån som bladen växer upp. De växer upp hoprullade runt stjälken och breder ut sig först när de har nått ytan. Klyvöppningarna ("luftintagen") som hos landlevande växter sitter på bladens undersida är hos flertalet vattenväxter placerade enbart på bladens ovansida eller saknas helt. I de fall arten saknar klyvöppningar så klarar sig plantan med den gas som är löst i vattnet och de tar upp den direkt genom cellväggarna.

Näckrosens bladskaft har många luftkanaler som förser roten med luft. Kanalerna hålls öppna genom särskilda bildningar av kalciumoxalat. Den stödjande vävnad som en landväxt behöver för att inte säcka ihop behövs inte hos vattenlevande arter utan är hos näckrosen ersatt med mer elastisk vävnad som tål påfrestningen från vattenrörelserna.

Torrmarksväxter (xerofyter)

Växter som lever i torra områden möter helt andra utmaningar än vattenväxterna. Här gäller det att ta vara på och snåla med det lilla vatten som finns. Ett djupt och vittförgrenat rotsystem är en anpassning till detta.

Bladen är anpassade för att i möjligaste mån minska avdunstningen av vatten. Till hjälp har de ett tjockt vaxlager (kutikula) och ofta också nersänkta klyvöppningar och täta hår. Blad av succulenttyp (som t ex de hos gul fetknopp) lagrar effektivt vatten och slem, ibland också näring. Bladen kan också vara små och barrliknande eller hårda och läderartade (ljung och lingon är bra exempel). En del har helt enkelt gjort sig av med bladen och låter istället grenar och stammar stå för fotosyntesen (kaktusar).

En säsongsbunden men liknande anordning som den kaktusarna har hittar vi hos våra lövfällande träd. Vintern utgör en torrperiod för växterna eftersom tjälen hindrar vattenupptag och då måste de på olika sätt förhindra vattenförluster. Våren är ofta en svår period för arter som inte fäller löven eftersom solen värmer innan vattentillgången blivit tillräcklig. Med andra ord är det en god idé att täcka dem tills det finns vatten i marken.


Lingon

Xerofyt

LingonXerofyt

Övriga former

Andra typer av växter, det stora antal som lever i mindre extrema miljöer, har vad vi kallar mer "vanliga" blad. Mesofyter har ett medelstort rotsystem och tål bara kortvarig och lindrig torka utan att vissna helt. Hit hör t ex smörblommor och prästkragar.

Hygrofyter är ännu mer känsliga för torka och vissnar snabbt vid vattenbrist. De kännetecknas ofta av mycket tunna blad och man hittar den vanligast på lokaler där luftfuktigheten är hög. Hit hör t ex vitsippan. Den löser problemet med sommartorkan genom att de fullbordar sin livscykel redan på våren. Vårblommande växter har dessutom bättre tillgång till ljus innan träden får sina löv.

Hygrofyt

Prästkragen är en mesofyt. Vitsippan är ett exempel på hygrofyt.

HygrofytPrästkragen är en mesofyt.
Vitsippan är ett exempel på hygrofyt.
Upp